tisdag 19 september 2017

"Ja jäklar vad gammal du ser ut nu...så vackert"













Kanske har det med min egen stigande ålder att göra eller kanhända beror det på samhällets inställning till åldrandet och privilegiet att få leva länge och bli äldre. Men en sak är säker och det är att jag har så svårt att inte göra nåt eller reagera på den åldersfixering och åldersdiskriminering som florerar omkring oss dagligen vart än vi vänder oss. 

Jag har sagt det förut och jag säger det igen SOM OM DET VORE ETT STRAFF ELLER EN SKÄMSFAKTOR ATT FÅ BLI ÄLDRE. Det är ju ett privilegium och en gåva. Låt oss förvalta istället för att förkasta det

Vi gör allt för att dölja när tidens tand sätter sig i vårt utseende. Man får inte fråga en kvinna om hennes ålder. Ursäkta men vilket jäkla crap. Varför inte då? Ålder är ju inte en smaksak det är ett faktum. Och en siffra. Jag vet att det är en sliten klyscha det där med "siffra på ett papper" Men det är ju faktiskt sant. Det finns ju dom som är 90 år unga och andra som är 25 år gamla. Så många 75-åringar som är otroligt mycket mer livsbejakande och vackra i sin utstrålning än många 20-åringar. Födelsenumret definierar inte din personlighet. Punkt. Frågor på det? Nej jag tänkte väl

Och när någon säger "jag börjar se gammal ut" eller "jag har fått så många rynkor" så säger vi genast av artighet "Nej då inte alls du ser inte gammal ut"
Vad signalerar vi då. Jo att ålder är dåligt. Om ålder och mognad hade varit något vi uppskattar, hedrar och accepterar så hade vi svarat "Ja det ser jag nu så vacker du är i din mognad" eller "Ja du ser ut att vara så gammal som du är - så härligt för att få bli äldre och åldras" Eller varför måste vi värdera det alls. Ålder och mognad är priset för ett långt och bra liv. Punkt. Bra eller dåligt? Ingetdera bara ett faktum.

Nej jag säger som Ingemar Bergman lär ha sagt:

"Old age is like climbing a mountain. You climb from ledge to ledge. The higher you get, the more tired and breathless you become, but your views become more extensive." - 
Ingmar Bergman

(Sen ska jag inte gå in på detta ur ett genusperspektiv och beakta att män har lättare att bli accepterade, hedrade och uppskattade vid högre åldrar än kvinnor. Nej jag ska inte, åter igen, prata om att äldre män generellt betraktas med mer pondus och värdighet än kvinnor i samma ålder. Nej det behöver jag ju inte för det vet vi ju redan att så är fallet. Synd att upprepa sig liksom... *blink* )

Så luta er tillbaka och ta er en funderare på om det inte är dags att vi lär oss uppskatta ålder och mognad. Det är ju där det måste börja. Inte att smussla, hemlighålla och dölja vår ålder och försöka vara och se ut som 19 vid 49 års ålder. Det sänder så galet skeva signaler till våra yngre förmågor. Hur ska de vilja bli äldre när vi ständigt försöker fly vår ålder och trycka ner oss i en urväxt personlighet där vi låtsas vara något vi redan lämnat bakom oss. Nej länge leve livet och tack gode gud för att vi får fortsätta leva och betala priset. Ja priset som faktiskt är att åldras och se äldre ut. 

Åh jag måste tillägga en viktig sak till. Jag menar INTE nu att vi ska "klä oss för vår ålder" och bla bla bla... Sådant är bara förlegad gammal skitsnack. Nej klä er i vad sjutton ni vill , oavsett ålder, men skäms inte för hur ni ser ut och hur gamla ni är. Det är en markant skillnad där. Ville bara poängtera detta

Och kom också ihåg att allt som någon talat om för oss är fult eller fint, bra eller dåligt osv kan vara en nedärvd prägling som det är fritt fram att ifrågasätta och kanske t o m ändra sin inställning till. Det avgör du

Puss kram och grattis till din ålder oavsett siffra

måndag 18 september 2017

Jag fattar alltihop


Konst av olika slag är helande läkande och skapar osynlig trådar mellan oss människor när vi känner igen oss i det vi upplever. Sedan om det är måleri, foto, installation eller musik spelar mindre roll. Men för mig är konst livsviktigt. Det har hjälpt mig att förstå mig själv så många gånger.

En av dom som skrivit sig in under huden på mig är Lasse Winnerbäck.
Den här låten har jag så många gånger känt igen mig själv i och landat i en slags tillit till alltihop


Jag fattar alltihop



om du går ut i solen

och sätter dig en stund
för att natten blev så virrig
för att känslorna gick runt

för att jag aldrig nämnde
att det du gör är bra
att jag är lika vilsen
och för att jag aldrig sa

åh, jag fattar alltihop
åh, jag fattar alltihop



om du sitter och skriver nu
på långa kloka brev

om vad vi hann och inte hann
och allt som aldrig blev

om citronerna och träden
och långa vägar bort
om tid som går och inte går
om lust som kokar torrt

åh, jag fattar alltihop
åh, jag fattar alltihop

om du repar upp historien
fast den är så dum
om att klia tills det blöder
på en och samma punkt

det där var nån annan
det där var inte jag
förlåt tusen felsteg
den enda som jag kunde va

åh, jag fattar alltihop
åh jag fattar alltihop
åh jag fattar alltihop
åh jag fattar alltihop
/L Winnerbäck


måndag 11 september 2017

"Sök fel och du skall finna" heter det ju. Men prova sök rätt istället...och se vad som händer





När man är på en arbetsplats tvingas man ingå i sammanhang med andra. Det är en självklarhet när det är fler än en på en arbetsplats. Det är dock inte en självklarhet att man fungerar och går ihop med alla. Det kan finnas en stor diskrepans mellan olika olika personligheter på en arbetsplats. Detta kan i sin tur vara berikande, utvecklande och lärorikt. Om det finns förståelse för olikheterna och om det finns en ledare som har förmågan att tillvarata tillgångar och personlighetsdrag i varje enskild person. OM man har ett arbetssätt som stödjer att man får utvecklas både personligen och kollektivt i gruppen. 

Det här är inte alltid lätt när det är vissa som är oblyga, verbala och tar en stor plats i det gemensamma mentala utrymmet. Och om det dessutom finns några som backar och tar en mindre plats och kanske t o m förminskar sig själva till förmån för de som går längst fram och låter mest och tar den stora platsen på den gemensamma arenan, ja då blinkar en varningslampa. 

Det finns också alltid några som s a s letar fel hos andra konstant. De använder alltså sin energi och sin arbetsglädje till att hitta tillkortakommanden och felhanteringar både i hur andra hanterar arbetsuppgifter och i andras personlighetsdrag. Kanske för att på så sätt sätta dit någon annan för att hamna i en bättre dager själv. Detta är självklart otroligt kontraproduktivt eftersom vi har ett gemensamt kollektivt "jag" på en arbetsplats som tillsammans ska skapa resultat. Och vi är aldrig starkare än vår svagaste länk. Man slår alltså indirekt på sig själv.

Det finns ju ett talesätt som säger "sök fel och du skall finna" Klart som korvspad att de hittar fel. De har ju radarn inställd på det. Men tänk om de istället skulle välja att leta "rätt" hos medarbetare så skulle de också finna det. Och inse att de själva vinner på om alla känner sig rätt, gör rätt och får motivation och inspiration att göra ett bra jobb. Det finns ingen som blir peppad av att konstant får höra att man gör fel, är fel och säger fel. 

Det som är mest förödande i den här kråksången är när ledaren/chefen blundar för detta. När de tillåter att det får husera informella ledare i organisationen som trycker ner andra. Kanske för att de inte har ballar nog att ta tag i problemet eftersom dessa felletare är starka individer som vet hur man ska säga för att vända deras ageranden till något gott istället för att erkänna att det är ren människoförminskning. 

Vad är en bra organisation då? Ja det är min fulla övertygelse att det är en organisation som har en ödmjuk men stark ledare som har en relation med medarbetarna. Inte bara en position. En ledare som vet att vi är ett gäng som gör detta tillsammans och varje länk i kedjan är viktig. Denna ledare behöver också vara delaktig i arbetet på så sätt att den vet att det är rätt person på rätt plats som gäller. Han/hon är tydlig i vart vi står, vart vi ska och vad som befinner sig däremellan. Denna ledare är också tydlig med vad han förväntar sig av varje medarbetare så att denne har en chans att känna om man är rätt person på rätt plats. Om förväntan helt enkelt ligger i paritet med den egna kapaciteten. 

Och sist men inte minst den MÅSTE vara orädd för att arbeta med det mänskliga kapitalet. Den måste alltså våga ta i konflikter och skapa arenor där varje medarbetare får sin röst hörd. Om vi inte känner att vi är delaktiga och ingår i det gemensamma "jaget" kommer vi heller aldrig att helhjärtat trivas på en arbetsplats. 

En miljon trivs inte på sina jobb i Sverige idag. En hiskeligt hög siffra. Det är något vi måste göra annorlunda om vi vill få andra resultat. Och det måste ske NU. För just nu kostar alla sjukskrivningar och all vantrivsel en enorm massa pengar och mänskligt kapital. Och den som mår bra på sitt jobb gör ett betydligt bättre jobb än den som vantrivs. Det behövs ingen rocket science för att förstå det

Hur har du det på ditt jobb?