onsdag 28 juni 2017

Den där skoningslösa döden ni vet....




Så har då den folkkära skådespelaren och författaren Mikael Nyqvist lämnat jordelivet alldeles för tidigt. Han har ryckts bort från sin familj och lämnat ett tomrum efter sig. 

Jag blir alltid konfunderad och påmind om förgängligheten och dess ofrånkomliga existens. Jag förstår verkligen inte det här med döden. Den är så förbannat skoningslös och abrupt att det är lika surrealistiskt varje gång den kliver in och tar någon ifrån oss. 

Kanske är det så ändå att den faktiskt inte finns utan bara omvandlar oss till olika former av energi genom de inkarnationer vi väljer att bli. Kanske är vi ren energi som är evig och oändlig eftersom energi aldrig kan förgöras eller förintas. Allt är ett evigt kretslopp, för stort för människan att greppa och förstå. Kanske är vi en del av det allomfattande universella som i all oändlighet virvlar omkring likt blad för vinden. 

Jag måste låta mig tro det. För annars blöder mitt hjärta sönder vid blotta tanken att allt har ett evigt slut. 

Nej jag vill tro att allt går runt och att vi möts igen. En återförening utom den materiella visionen som vi lärt oss kalla "verkligheten". Jag vill tro att vi aldrig skiljs utan bara tar en paus och möts igen där den stora medvetenheten gör oss enade, förenade och länkade till varandra.

Men trots detta så har kärleken ändå alltid ett pris, och det är sorgen. Den skoningslösa, smärtsamma sorgen som sliter våra hjärtan i stycken. Om jag inte får vila i min banala tro att allt lever vidare kan jag inte älska med hjärtat på vid gavel och sårbarheten bakom hörnet. Och om jag inte får älska utan betänkligheter är allt meningslöst. Så jag fortsätter tro att allt lever vidare. Så får det bli så länge ingen kan bevisa motsatsen

Livet är ju kärlek och vi likaså

4 kommentarer:

  1. Klart att DU och vi alla lever vidare :)
    Klart också är att vi (enligt mig iaf) är och består av ren energi :)
    Och - Klart är också att denne underbara man lämnar ett stort tomrum efter sig - jag gilla(r) (de) honom så mycket :)
    Men - Jag tror att han återvänder så småningom, när det är dax för honom att lära sig mer av livets skola :)
    Benny Rosenqvist skriver ju att vi själva skriver vår livsplan tillsammans med vår andliga guide - så inte försvinner vi bara :)
    Och - visst är livet kärlek - Du har så rätt du jordiska ängel :)
    En kärleksfull livsgivande kraaam för massor av "återträffar" med vår "andliga" grupp, som vi möts o möts o möts massor av gånger, när vi återföds gång på gång och hamnar här på vår jord,
    :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja visst är det så. Eller vi kan ju bara tro och ha en övertygelse men jag tror precis som du.
      Allt gott till dig och tack för ditt avtryck
      kram
      EMma

      Radera
  2. Det är svårt det där med döden. Kanske extra svårt just för att vi i vårt land har väldigt svårt att prata om döden och möta både människor i sorg och dödsångest. När jag drabbades av cancer fick jag själv uppleva hur många människor hellre väljer att avsluta vänskap och undvika någon som är drabbad än att behöva prata om sjukdom och död. Och det tycker jag är både sorgligt och dumt. För kanske är det så att om vi inte ständigt gömde undan döden utan vågade prata om den och acceptera att den går sida vid sida med livet så kanske också människor vågade sträcka ut sin hand mot de som skulle behöva det. Mot de som också är rädda för det okända. Och kanske bör vi se just vetskapen om att vi en dag ska dö som en gåva. Att vi därför ser till att göra det bästa av den tid vi har. För att vi vet att den inte är oändlig.
    Som alltid får du mig att tänka, tycka och känna Emma. Ofta stannar dina ord kvar och får mig att reflektera. Tack snälla du för det och för att du alltid sprider värme och omtänksamhet kring dig. Det har varit ett sant nöje att läsa dina varma och omtänksamma ord hos mig. Tack. Och även om jag nu slutar blogga och lämnar bloggvärlden kommer jag fortsätta att kika in här ibland för att se hur du har det.

    Sköt om dig och ha en fin sommar!♥

    Kram Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kära Lotta, tack för dina ord och tack för att du delar med dig. Ja det är ju tyvärr inte första gången man hör hur människor vänder sig bort från människor som drabbats av något tufft hellre än att våga stå kvar när det blåser. Vi måste inte "veta" vad vi ska säga. Det räcker med att säga "nu vet jag inte vad jag ska säga men jag är här med dig" Fasiken livet är ju också detta. Vare sig vi vill eller inte. Det är som om vi tror att om vi inte pratar om döden så finns den inte.
      Åter igen tack
      och kram till dig
      Emma

      Radera