onsdag 28 juni 2017

Den där skoningslösa döden ni vet....




Så har då den folkkära skådespelaren och författaren Mikael Nyqvist lämnat jordelivet alldeles för tidigt. Han har ryckts bort från sin familj och lämnat ett tomrum efter sig. 

Jag blir alltid konfunderad och påmind om förgängligheten och dess ofrånkomliga existens. Jag förstår verkligen inte det här med döden. Den är så förbannat skoningslös och abrupt att det är lika surrealistiskt varje gång den kliver in och tar någon ifrån oss. 

Kanske är det så ändå att den faktiskt inte finns utan bara omvandlar oss till olika former av energi genom de inkarnationer vi väljer att bli. Kanske är vi ren energi som är evig och oändlig eftersom energi aldrig kan förgöras eller förintas. Allt är ett evigt kretslopp, för stort för människan att greppa och förstå. Kanske är vi en del av det allomfattande universella som i all oändlighet virvlar omkring likt blad för vinden. 

Jag måste låta mig tro det. För annars blöder mitt hjärta sönder vid blotta tanken att allt har ett evigt slut. 

Nej jag vill tro att allt går runt och att vi möts igen. En återförening utom den materiella visionen som vi lärt oss kalla "verkligheten". Jag vill tro att vi aldrig skiljs utan bara tar en paus och möts igen där den stora medvetenheten gör oss enade, förenade och länkade till varandra.

Men trots detta så har kärleken ändå alltid ett pris, och det är sorgen. Den skoningslösa, smärtsamma sorgen som sliter våra hjärtan i stycken. Om jag inte får vila i min banala tro att allt lever vidare kan jag inte älska med hjärtat på vid gavel och sårbarheten bakom hörnet. Och om jag inte får älska utan betänkligheter är allt meningslöst. Så jag fortsätter tro att allt lever vidare. Så får det bli så länge ingen kan bevisa motsatsen

Livet är ju kärlek och vi likaså

söndag 18 juni 2017

Vi får ingen finare plats hos St Per för att vi presterar ihjäl oss



Jag har tre barn och lika många barnbarn och fem syskonbarn. Det har alltså passerat lite olika yngre förmågor i mitt liv genom genom åren. Och om man betänker att alla dessa också haft ett gäng kompisar i släptåg som jag fått förmånen att lära känna så blir antalet barn jag lärt känna rätt stort. Det har ju då också föranlett att jag fått ta del av allehanda fascinerande livshistorier. Alla med skiftande bakgrund, förutsättningar och egenskaper. 

Något som livet lärt mig utifrån detta är att vi är så galet fokuserade på prestation, bragd och tävlingsfokus. Vi förhöjer, diplomerar och premierar de som presterat och visat strålande resultat. Det är väl fantastiskt så. Absolut. Klart man ska belönas när man gjort något bra. Men, det finns en lite hake med detta. Tänk om det är så att de här som får stipendium/diplom/uppmärksamhet för sina resultat kanske inte alls behövt kämpa särskilt hårt eftersom de har ett s k teoretiskt "läshuvud". De kanske glidit på rätt skönt genom matte-ekvationer, fysiktermer och språk på extremt höga nivåer. Medan det finns några andra som kämpat, gråtit, missat, fallit och rest sig och kämpat igen för att ens få ett godkänt betyg. Var är deras stipendium/diplom/uppmärksamhet. Deras prestation har ju varit enorm. 

Jag ser också ett annat närliggande fenomen. På Facebook noterar jag nästan dagligen att föräldrar hivar ut bilder på sina barn när de presterat, visat resultat och glänst över medelmåttiga nivåer. Lite som troféer för föräldrarna att använda i offentlighetens ljus för att upphäva sin egen identitet. Ibland tror jag t o m avkommorna får vara ett substitut för våra egna krossade drömmar och uppfylla något vi själva aldrig gjorde. Men nåväl det ska jag låta vara osagt. 

Jag saknar de här föräldrarna som är stolta över sina barn för det de ÄR inte för det de GÖR ideligen. Klart som korvspad vi ska vara stolta över våra barn. Missförstå mig rätt nu. Men ge dom inte en identitet som är direkt förknippad med prestation för det stärker inte självbilden och självkänslan. Det är bara en konstgjord andning som blåser upp självförtroendet på kort basis. Men den måste ständigt fyllas på med nya prestationer för att inte dala i värde inför oss själva. Var stolt för att de finns, rakt av. Premiera att de är goa sköna människor utan att ha behövt gjort något alls emellanåt. Ge dom styrka i den dom ÄR!

En sund självbild har ingenting med prestationer att göra. Det kan faktiskt istället göra självbilden skev eftersom det egna jaget konstant matas av att göra, prestera, agera, tävla och vara bra, bättre men självklart helst BÄST. Då kan man omöjligen veta vem man är utan allt man gör. Vem är jag i min sanna natur oavsett om jag inte presterar. Hur är jag trygg när livet går moll i och det blåser motvind i vardagen.

Det är otroligt skrämmande att utbrändhet är alltmer vanligt bland skolungdomar i lägre och lägre åldrar. Bara i Falkenberg, för att ta ett exempel, var fem elever på högstadiet hemma ett år eller mer med problematik som är kopplad till utmattning och depression. Och mörkertalet förmodligen ännu högre. Slå sedan ut detta på hela Sverige så är procenten alldeles på tok för hög. Vad gör vi med våra ungdomar?

Det är min fulla övertygelse att det är viktigt att låta barnen/ungdomarna själva få sätta sin egen ribba och nivå på vad de vill uträtta och vara nöjda med. Och vi som föräldrar ska ta mig f...n inte sätta orden i munnen på dom och förstå-oss-på och berätta vad de borde arbeta med, uträtta och uppnå. Vi tror att vi vet "deras bästa" eftersom vi levt så länge. Ja jo förvisso det ligger en viss sanning i det. Men vi har ju levt vårt liv. Vi har inte levt deras liv. De är alla en egen individ. Vill dom inte klättra på karriärstegen ska det stå de fritt att avstå från detta. Karriär för dom kanske är att ha mycket ledig tid eftersom dom anser att LIV är tid. Vad vet jag. Vi får ingen extra bra fin plats hos St Per när vi dör en dag bara för att vi arbetade ihjäl oss på höga poster. Vill de däremot klättra på karriärstegen och kanske välja bort barn ja då är det just det vi ska hjälpa dom att uppnå och stödja. Valet måste alltid ligga hos dom. Vi får bara vara ett bollplank och ett stöd. Och det vore väl fint att ha en förälder som är stolt över en oavsett. 

Nej vi säger i ena andetaget att det är ett tufft samhälle, hårda krav och för mycket prestation och för många som brinner upp och springer in i väggar med full fart. Och i det andra andetaget är det exakt det här vi håller på att locka in våra barn i utan att själva ens vara medvetna om det. 


lördag 10 juni 2017

Här kommer jag och min kropp - mitt fysiologiska formäventyr



Jag tänker ofta på det här med kroppen och vårt förhållande till den. Kanske ännu mer den här tiden på året när värmen återvänder och vi vill börja klä av oss.
Kroppen är ju det mest fantastiska du begåvats med. Ja, förutom själen, men den har du ju inte fått till dig, den ÄR du ju. Eller det är iaf min fullständiga övertygelse. 

Nåväl tillbaka till kroppen och vårt förhållande till denna underbara farkost. Ett fysiologiskt formäventyr som saknar motstycke om ni frågar mig. En boning för själen och ett alldeles unikt verktyg för oss människor att kommunicera och leva igenom. Min liknar inte din. Och din liknar ingen annans heller. Alltså fullständigt unik i sitt slag. Det kan vi enas om. Ändå har vi gått på myten om att den ska se ut på ett visst  normativt sätt. För om den inte gör det, gud bevars, ja då ska här döljas, opereras om, skämmas för, fyllas upp, sugas ur eller på något annat sätt föras bort från ljuset. För att inte tala om ifall den åldrats med tiden. Ja då du är det dags att verkligen klä dig på ett visst sätt så att den inte syns. 

Men ärligt talat. Som om vi vore ett utställningsföremål.  Jag har väl inte en kropp för att visa upp eller exponera till avsikt att "pleasa" och tillfredsställa någon annan. Eller? Min kropp ska väl i all sin dar tillfredsställa mig. Om jag vill gå i shorts med cellulitgropiga lår så ska jag göra det. Jag har ju shorts för att det är skönt. Eller om jag vill gå i bara armar trots att dom är begåvade med både leverfläckar, gäddhäng och allehanda "defekter" ja då ska jag väl för i hundan kunna göra det utan att någon annan ska tala om hur jag "borde" se ut. Och nu då håll i er...tänk om jag går i bikini med magen hängandes och slängandes därför att jag tycker om att bada när det är sommar och varmt så tänker jag utan pardon göra det. Att hänga i vassen ligger liksom inte för mig. En beachkropp är väl en kropp som rör sig på beachen oavsett storlek, ålder och utseende. Det är inte en bantad kropp som trycks in i något slags klädesplagg som döljer något vi sköns för. 

No way José släpp fram alla era härliga kroppar. Och tyck inte en massa om andras fysiologiska själaboningar heller. Låt alla få leva fritt och vara vackra i sin egen energi och kropp. Det är först då vi kan vara förebilder för andra också. Betrakta människors leenden istället, känn deras glädje, möt deras blickar tänk att kroppar är bara kroppar. Inte utställningsföremål som ska passa in i den normativa mallen som skapats av några rädda människor som en gång egentligen bara vill tjäna pengar på vår osäkerhet. Gå inte på det. De vill bara få oss att köpa in oss i en kollektiv personlighet som  kallas perfektion. 

Fuck etablissemanget och höj fanan högt för den kroppsliga friheten i att vara människa en stund på jorden. Nu möter vi sommaren exakt så som vi själva vill och har lust med, även om det inte "passar" sig för stilpoliser och trendmaffiosos.  Och om du eller alla andra ogillar hur jag ser ut så är jag hemskt ledsen det berör mig inte i ryggen. Det säger mer om dig att du har tid att hänga upp dig på mig istället för att ta hand om dig själv. 

Puss på re´

lördag 3 juni 2017

Män har råd att bli äldre och förfalla



Varför är det ok att män åldras och liksom "förfaller" men ändå bibehåller ett värde på attraktionsmarknaden och accepteras och respekteras ändå. Medan kvinnor förkastas när bäst-före-datum gått ut (obs enligt den normativa bilden) 

 Jag hörde nämligen talas om detta i en podcast häromsistens av Mannheimer och Skäringer och blev lite upprörd

Men ta t ex Plura. Han kan alltså stå fet, halvnaken och flottig med en cigg i näven och laga mat i rutan och samtidigt bli hyllad och omtyckt. Berätta för mig vilken äldre mogen kvinna som skulle kunna laga mat i rutan halvt naken endast iklädd en sladdrig bh och ett bar brallor med allmänt dålig passform och en cigg hängandes i mungipan och fortfarande vara respekterad aktad och liksom med på banan om jag säger så. Inte så många ärligt talat.

Eller Leif GW- Jag säger bara hallå vilken äldre, proppmätt, surmulen, arrogant, flåsande  alkoholiserad kvinna skulle bli respekterad i rutan pratandes om utredningar av allehanda slag. Berätta bara för mig om det är något jag totalt missat. Bring it on. 

Ta bara Kicki Danielsson vad hände med henne. Jo henne lynchade vi (media) och gjorde narr av pga hennes vikt och alkoholproblem trots att hon varken är flottig, arrogant, surmulen eller flåsande.
Det börjar dofta lite patriarkat här. 

Det här för mina tankar till män och kvinnors acceptans och attraktion över huvud taget. Kan det vara så, och nu bara tänker jag högt, att vi kvinnor inte har våra attraktionspunkter så förbannat långt ut. Vi kan liksom uppskatta och attraheras av män för deras insida mer än deras utsida. Kan det vara så att män är mer primitiva och bara tittar på det de ser och inte det de känner. Därav gör vi bra-saker av män som ev passerat bäst-före-datum medan vi kasserar kvinnor i samma situation. Ja det är ju ändå mest män som sitter i ledningsgrupper och har det starkaste inflytandet det vet vi ju redan. Så ock i media alltså. 

Ja det här tål att tänkas på. Och jag önskar vid min gud att det snart ramlar in någon skön kvinna i 65+ åldern i rutan som skiter i att "se bra ut" och bara tar plats i all sin mogenhet, nakenhet, (över)viktighet och s k åldrigt förfall men som levererar utav bara h-vete. Ursäkta mina kraftuttryck men sådant här upprör mig en aning. 

Hoppas ni har en helt ljuvlig lördag där ute i stugorna. Själv har jag varit på loppis med intentionen att införskaffa ett skåp till hallen, men kom hem med en stol som var tämligen svårplacerad, en filt till hänga-framför-tv-soffan och en matta till köket. Jorå sådant pysslar jag med en lördag som denna

Och kom ihåg - love the life you live and live the life you love

Nej nu måste jag kila, livet väntar

Puss