Livets mening vecklar ut sig medan man pågår

Våren är här på riktigt. Påsken träder in med sina sedvanliga traditioner för de flesta  i vår del av världen. Jag är väl kanske inget jättestor fan av påsken som sådan. Men jag älskar god mat, sammankomster och firanden. Så varför inte fånga möjligheten när den ges. 

Solen har väckt mig tillsammans med den ystra fågelsången som trängde genom sovrumsfönstret. Vilken morgonpigg knickedick kan ligga kvar då? Inte jag iaf. Nej upp och ut. Ensampromenad och filosofistund i vitsippsbacken. Tid att låta mig och tankarna umgås utan avbrott. (Ja ok, det kom allt en liten bukett med hem till glasskålen på köksbordet också. Jag är ju fortfarande den där lilla flickan som inte kan låta bli att plocka blommor när jag ser dom.)

 Jag känner att föränderliga vindar står i färd med att blåsa in i mitt liv och jag försöker hitta något slags fäste att hålla fokus på. Jag vill stå stilla i tillit och låta livet visa mig mirakel. Men jag vill samtidigt ta kommando och hålla mig på en väg som tar mig dit jag själv verkligen VILL. Det är av stort värde att veta sitt mission med det här livet liksom. Sitt dharma. Men eftersom livets mening vecklar ut sig medan man pågår, som Sara Paborn skriver i en av sina dikter, så gäller det att inte fastna i ett slags "livslyckeletande". Man missar så lätt det gnistrande nuet då. Ja ni vet det där omtalade nuet där livet faktiskt bor. 

Nu stundar 6 dagar med promenader, yoga, måleri, alldeles för mycket kaffe, kulinariska sammankomster med alla mina skitvackra ungar, hundpussar, skrivarstunder, böcker och reflektion reflektion och ja just ja lite reflektion också.

Livet kallar

Glad Påsk