När jag läste poesi i radion

Idag gick jag igenom mina dikter och gamla dammiga texter. Jag gör det med jämna mellanrum. Jag tycker om att möta mig själv i de olika rummen som dikterna skapar. Allt är på något vis hämtat ur mig eller min omgivning. Jag tror att poesi är ett sätt för mig att hantera de lite tyngre sidorna som också är jag. Nåväl, då kom den här texten fram. En dikt som var en slags bearbetning av min ständiga trygghetsnarkomani jag led av i många år av mitt liv. Ända tills jag en dag insåg att trygghetslängtan styrde hela mitt liv och alla mina val. Jag visste inte vem jag var där längst inne (det vet jag nog förvisso fortfarande inte, men jag har iaf en lite tydligare bild ) Det var då jag bröt upp från allt jag var och flyttade 45 mil utan att ha vare sig jobb eller trygghet att förlita mig på. Jag skulle dessutom ensam ha tillräckligt med inkomst att betala den lägenhet i majorna som jag precis fått. Det här uppbrottet och flytten var en nödvändighet för mig för att komma vidare och för att frigöra mig från all min begränsande trygghetsnarkomani.

Det jag vill berätta om den här dikten är att den har en liten rolig tillhörande anekdot. När jag hade skrivit den lade jag ut den på bloggen så som jag ofta brukade göra. Sedan när jag vandrade omkring på livsmedelsaffären och fredagshandlade i allsköns ro en dag ringde mobilen och det var Sveriges Radio. De berättade att Sven Wollters dotter, konstnärinnan Stina Wollter, hade läst min blogg och eftersom hon ledde det populära radioprogrammet Karlavagnen ville hon att jag skulle medverka och läsa just den här dikten och berätta vad poesin betyder för mig. Ville jag det då? Ja självklart ville jag det. Så på skärtorsdagen 2011 läste jag min dikt i etern och samtalade med Stina om vad poesin betyder för mig och mitt liv 

Viktigt vetande? Nej inte särskilt men lite kul ändå kan jag tycka

det är livet, jag vet

det vilar så många farväl intill det stora stirrande trädet 

utanför mitt sovrumsfönster nu. 

jag borde nog putsa det, jag vet. 

jag borde så mycket men vill inte frysa längre. 

orkar inte vara kylan så nära. 

jag hittar inte hem i min vilsenhet då.

hittar inte hem till avklädda sorgers ärlighet 

och till den som ropar mig genom livet. 

jag måste läka mina sår 

och följa längtans viskande cymbaler i skymningen. 

det finns inget annat så det är mitt val nu. 

mitt överjävligt nakna val när allt annat står still.

det handlar om några futtiga skrivna rader ur evigheten. 

men här i utkanten av så många förlorade dagar 

faller mörkret rätt tidigt nu 

och min lilla stad gör så gott den kan. 

det gör jag också tro mig.

nu jag vill blöda mig sann och älska mig själv 

tills morgonen är ny och hemtam. 

känna utan frågor och utan sprucken fruktan. 

rädslan för livet har jag lämnat sedan länge 

men himlen faller fortfarande utanför mitt fönster ibland

ibland när ensamheten får vindarna att sjunga våra sånger

det är livet, jag vet

/Emma